mybieberstory

TIDIGARE:

”Vänta, jag är Justin Biebers nya mystiska flickvän?!” utbrast jag och hon kollade upp mot mig.

”Nat, ni satt på en brygga och kollade in i varandras ögon. Det klart alla misstänker något.” sa hon och jag bara skakade nervöst på huvudet, reste mig upp och började gå med bestämda steg mot cafeterian men stoppades av Chaz.

”Woah Nat, vad hände igår egentligen?” frågade han och skrattade, tårarna brände i mina ögon och jag gav honom en mördande blick och sprang ut från skolan och hem.

Jag kom inte långt utanför skolan tills jag såg Justin, jag var tvungen att prata med honom.

”Justin?” sa jag osäkert och han vände sig om och log lite. ”Kan du prata?” frågade jag.

”Javisst, jag har min bil i närheten. Vi kanske kan åka till ett café?” sa han och jag släppte fram ett leende och nickade. Han började gå mot sin bil och jag sprang ifatt honom. Ingen av oss sa något när vi satt i bilen och jag började nervöst trumma med min hand på mitt ben.

”Vad fint du sjunger” sa Justin plötsligt och flinade mot mig. Jag kolla oförstående på honom och öppnade munnen för att fråga men samma sekund jag skulle börja prata så förstod jag att jag hade suttit och sjungit. Jag gjorde en häpen, med ljudefekt, min för att sedan dra in för mycket luft och nästan kväva mig själv i mina hostningar.
Han skrattade lite åt min dumhet och jag kollade generat ut genom fönsterrutan när jag slutat hosta. ”Vill du dö nu också?!” jag mötte inte hans blick utan fortsatte ha mitt röda ansikte vänt ut mot fönstret men såg hans flin framför mig.

Det var inte så långt till caféet, tog ungefär tio minuter med hans bil. Han svängde in till en liten gränd där det stod en liten stuga, påminde mig lite om Hans och Greta. Jag kollade skeptiskt på huset och öppnade munnen för att börja prata, men Justin skakade på huvudet och skrattade. ”Lugt, det här är inte huset som Hans och Greta hittade, jag lovar.” sa han som om han kunde läsa mina tankar. ”Okejdå, jag får väl lita på det.” sa jag och han bet sig löst i läppen för att inte skratta. Han öppnade dörren och gjorde en gest som visade att jag skulle gå in. Fortfarande lite osäkert tvekade jag men gick sedan lydigt in med Justin tätt i mina hälar.

Innan jag visste ordet av det så hörde jag någon skrika och klumpigt springa fram och knuffa undan mig för att komma fram till Justin. Hon knuffade in mig i en servitris som precis gick förbi och jag fick med henne, plus en bricka med glas på fallet. En stund blev hela caféet tyst men bara efter någon sekund rusade folk fram till mig och servitrisen och frågade hur det gick.

”Hur gick det Nathalie?” hörde jag Justin säga, nästan med rädsla i rösten. Jag ryckte på axlarna och mumlade fram ett ”inget att oroa sig för”. Egentligen gjorde min hand och min höft sjukt ont, och jag fick kämpa för att hålla inne tårarna som brände i mina ögon. Det var dock inget jag tänkt berätta för Justin. Justin sträckte ut sin hand och jag mötte den på mitten och han drog upp mig.

”Du blöder ju!” utropade han och jag kollade häpet på mina händer och gömde dem snabbt i min tröja. Jag hade aldrig gillat blod, så jag kände hur jag genast började må illa. ”Det är ingen fara.” mumlade jag fram igen och vände mig mot servitrisen som plötsligt var spårlöst försvunnen.

”Kom, vi åket till sjukhuset med det där.” sa han bestämt och tog tag i min arm, där jag inte blödde. Jag skakade på huvudet och kände hur jag började bli irriterad över hans orolighet, fast jag visste att han bara menade väl. Jag muttrade något ohörbart och följde lydigt efter honom in i bilen.

Den här resan var ännu tystare, och ännu pinsammare. Om det inte vore för bilens ljud skulle man lätt kunna höra en knappnål falla, men jag ville inte vara den som bröt tystnaden. Efter ett tag suckade Justin. ”Jag är ledsen, att hon knuffade dig menar jag. Jag borde förstått..” började han men jag avbröt honom snabbt.

”Justin det är inte ditt fel, du kunde omöjligt veta.” sa jag och kollade in i hans hasselbruna underbara ögon. Han öppnade munnen men jag spände blicken i honom och han stängde munnen igen och vände blicken tillbaka mot vägen.

En ganska lång tjej i läkarrock kom in i rummet där jag satt, Justin hade varit tvungen att vänta utanför. ”Hej miss Collins, jag heter Dr. Green och jag ska undersöka din hand.” Hon hade brunt vågigt hår och bruna ögon, hon var väldigt söt och bländade mig sedan med ett vitt leende. Jag log och nickade, hon tog min hand och vred försiktigt handen och gick sedan någon meter ut ur rummet för att ropa till sig en annan läkare. Dem utbytte några ord och sedan kom Dr. Green in igen med samma bländande leende. ”Jag behöver röntga din hand, men först måste vi få bort allt glas splitter och göra rent såren, så de inte bli infekterade.” Jag nickade och lät henne hålla på och fixa med min hand samtidigt som jag kollade, vilket jag snabbt kom på att det inte var en bra idé. Jag kollade runt omkring mig i rummet och insåg att allt är nästan äckligt vitt, jag skulle aldrig stå ut att tillbringa dagar och nätter här. Jag måste gjort någon konstig min, för Dr. Green skrattade. ”Visst är det färgglatt och härligt på det här stället.” sa hon ironiskt och himlade med ögonen. Jag log tillbaka mot henne men svarade inte. 

När jag äntligen fått komma ut ur sjukhuset hade jag en bandagerad hand och ett besked att jag inte skulle överanstränga varken handen eller höften på några veckor, vilket innebar att jag inprencip inte fick röra mig. Till min förvåning var Justin kvar, på samma plats som när vi skiljdes åt. ”Ville bara se så att allt gick bra.” sa han till sitt försvar innan jag ens hunnit öppna munnen.

”Återigen, det är inte ditt fel, jag skyller inte det här på dig.” sa jag och kollade menande på honom. ”Du behöver inte oroa dig för mig, Justin.”

Han muttrade något som jag inte hörde och reste sig upp ur sin stol. ”Låt mig skjutsa dig hem.” sa han och jag insåg att det inte var någon anledning att protestera, han hade redan bestämt sig. Jag bara nickade och gick efter honom till sjukhusets garage och satte mig i hans bil och väntade på att han skulle börja köra. ”Jag kan inte vägen, du får hjälpa mig” sa han och skrattade och jag insåg att jag inte kunde vägen, men det kunde väl inte vara så svårt? ”Jag får väl försöka.” sa jag och lät ett leende leka på mina läppar.

Äntligen! Bilder kommer imorn, orkar inte fixa det nu. 

KOMENTERA, då blir jag taggad. ♥

CHAZ OCH RYAN är bästavänner med Justin, både i värkligheten och i novellen.

Justin sa att Nat var falsk för att han trodde att hon bara ville ha kändisskap genom Chaz och Ryan. och det han tänkte säga var "Jag trodde du var falsk, som de andra." men eftersom Nat avbröt honom så hann han aldrig säga det. och då menade han att det var många andra som bara velat komma åt Justin/kändisskapet genom Chaz och Ryan.

NAT OCH JUSTIN känner inte varandra, men jag ville inte göra en sån karaktär som inte har en aning om vem Justin är, så hon blev bara chockad och tror att han är en ytlig, självupptagen, jobbig kändis. Alltså, hon vet vem han är, men är inte ett fan, och dem har aldrig träffats förut.

När Justin helt plötsligt var i Ryans hus så berodde det på att han hade kommit dit för att överraska dem och då blev det lite bad luck att Nat var där samtidigt.

alla karaktärer hitils är påhittade FÖRUTOM Chaz, Mitch, Nolan, Justin och Ryan.

Tidigare:

Jag satte på kranen och sköljde mitt ansikte i det kalla vattnet och tog närmsta handduk och duttade bort vattnet. När jag börjat höra andra röster nerifrån gick jag mot dörren och tvekade, men låste upp och gick ner till de andra. Jag gick och kollade ner i golvet för att inte ta något steg fel och när jag kommit ner för trappan kollade jag tillslut upp och jag kände hur hela min kropp frös till is och fyra blickar fastnade på mig. Min blick drogs mellan alla och ja, det var en person för mycket.

”Vad fan gör Justin Bieber här?!” hörde jag mig själv säga.

”Nathalie?” hörde jag en röst bakom mig. Jag brydde mig inte om den utan satt bara kvar. Jag kände att någon satte sig vid min sida och jag kollade på personen. ”Vad gör du här?” sa jag, kanske lite för surt och suckade.

”Jag förstår om du är besviken men..” jag vände mig om och kollade in i hans ögon.

”Men vaddå, Justin? Jag har inte känt dem så länge så då har dem rätt att inte ens nämna något om att du är deras bästa vän? Det gör ingenting, jag ska ändå flytta snart igen eller?” snäste jag och han blev tyst och kollade ner i marken.

”Snälla var inte arg på dem, det var jag som sa åt dem att inte berätta något.” han kollade fortfarande ner i marken. ”För jag trodde du var falsk som...” det sista mumlade han fram så jag knappt hörde.

”Vänta, vad sa du?” avbröt jag honom och reste mig hastigt upp och brydde mig inte om att jag lät riktigt bitchig. Han öppnade munnen men jag skakade på huvudet.

”Never mind, spelar ingen roll” sa jag bara och vände på klacken och började gå.

”Nathalie, vänta!” Han tog tag i min arm men jag drog tillbaka den.

”Låt mig bara vara!” snäste jag och sprang därifrån.

NÄSTA MORGON:

Jag vaknade av ett högt irriterande pip från min väckarklocka och grymtade när jag öppnade ögonen. Jag reste mig sakta upp ur sängen och gick till mitt badrum för att mötas av ett troll i spegeln. Jag försökte borsta ut mitt hår genom att dra mina fingrar genom det men det gav inget större resultat, så jag klev in i duschen och körde på varmvatten så det brände mot min hud. När jag klivit ut så tog jag min handduk och virade om mig och gick tillbaka till mitt rum och valde ett svart linne och en blommig hög kjol utanpå. Sedan kletade jag på lite smink och gick sedan ner till köket för att äta frukost. När klockan slog kvart över åtta gick jag till hallen och snörade på mig mina älskade converse. Jag hade aldrig vart riktigt den där glamourtjejen med högklackat och som bara bryr sig om hur man ser ut. Jag föredrar mjukisbyxor, slarvig knut och converse. Jag pluggade i mina hörlurar och satte på musik för att försvinna in i musikens värld på väg till skolan. Jag valde att inte ta bussen för jag ville inte träffa Chaz eller Ryan. Jag är inte så arg på dem, mest besviken, men jag orkade inte prata med dem. När jag kommit till skolan så gick jag som vanligt till mitt skåp för att hämta mina böcker. Historia första lektionen, härligt. Jag trängde mig igenom alla människor som stod flockade i korridorerna och pratade och satte mig längst bak vid en tom bänk.

”Är det ledigt här?” jag vaknade ur mina drömmar och kollade upp och möttes av en tjej som stod och log. Jag nickade och log till svars och hon satte sig ner.

”Jag heter Emily föresten.”

”Nathalie, eller Nat.” svarade jag och skakade hennes hand och fnissade lite.

Lektionen började och den var som vanligt, urtråkig. Jag hade aldrig fattat anledningen till att man ska veta vad som hände för tusen år sedan.

”… och det här ska ni ha pluggat på till provet nästa vecka.” sa Mr. Bitter, som vi kallade honom, och spände blicken i Chaz som log oskyldigt till svar och kollade sen ner i sina papper medans klockan ringde och alla rusade ut för lunch. Jag var inte hungrig så jag stannade kvar en stund för att fråga Mr. Bitter några saker inför provet. När rushen var slut insåg jag att han också hade stuckit, jag suckade och reste mig upp och tog mina grejer. När jag kom ut till korridoren så var det proppat vilket förvånade mig mycket. Jag började gå mot mitt skåp och hörde massa mummel och fniss och kände hur allas blickar brände i min rygg så jag luktade lite diskret på min tröja för att se om det var så att jag luktade äckligt. Jag måste bara vara paranoid, tänkte jag och började låsa upp mitt skåp. Plötsligt knackade någon mig på axeln och jag vände mig irriterat om.

”Men vad vill du mig?” slängde jag ur mig och insåg vem det var som stod där framför mig. Alla ögon vändes mot oss, eller ja, dem som inte redan var fastklistrade på oss.

”Jag måste prata med dig.” sa han och kollade in i mina ögon.

”Är jag inte för falsk för att prata med då?” fräste jag med betoning på ”falsk” mot honom och han kollade ner i marken. Jag smällde igen mitt skåp och började gå därifrån.

”Nathalie, jag menade aldrig så!” ropade han efter mig och jag kände hur jag började få skuldkänslor. Varför fick jag det? Det var inte jag som hade sagt åt mina kompisar att deras nya kompis var för falsk så att dem inte kunde berätta om att dem kände Justin Bieber. Jag drog upp min mobil och klickade mig in på twitter för att skriva en ny tweet. ”Actions speak louder than words.” Jag lade ner min mobil igen och styrde mina steg till matsalen. Jag såg Emily sitta vid ett bord så jag slog mig ned med henne. Vi pratade om en massa saker och plötsligt blev hon tyst.

”Vad?” frågade jag förvånat.

”Ehm, känner du… Justin Bieber?” frågade hon blygt och jag himlade automatiskt med ögonen.

”Nej det gör jag inte.” svarade jag. ”Varför tror du det?” frågade jag sedan när jag insåg att hon inte var med i korridoren.

”Har du inte sätt tidningarna?” jag frös till is. Självklart fanns det pappz där som såg oss och tog bilder.

”Så nu är jag Justin Bieber’s nya mystiska flickvän eller…” sa jag skeptiskt och skrattade lite åt mig själv. Emily sa inget.

”Vänta, jag är Justin Biebers nya mystiska flickvän?!” utbrast jag och hon kollade upp mot mig.

”Nat, ni satt på en brygga och kollade in i varandras ögon. Det klart alla misstänker något.” sa hon och jag bara skakade nervöst på huvudet, reste mig upp och började gå med bestämda steg mot cafeterian men stoppades av Chaz.

”Woah Nat, vad hände igår egentligen?” frågade han och skrattade, tårarna brände i mina ögon och jag gav honom en mördande blick och sprang ut från skolan och hem.

Daymn, jag suger på att uppdatera, men nu äntligen fick ni kapitel 5 :) Hoppas ni gillar det. Nästa kapitel kommer nog inte ta lång tid, men jag visste inte hur jag skulle skriva och formulera mig i detta kapitel...

KOMENTERA, då blir jag mer taggad till att skriva ♥

Jag hittar inte början på din novell tyvärr..

Hur ska jag kunna läsa från början?:)


SVAR: Jaduuu, det får jag ta och fixa. ;) Men klicka på länkarna nedanför för att komma till kapitlerna, och jag ska fixa till det så snabbt jag kan!

DEL 1

DEL 2

DEL 3

DEL 4

klicka på bilden för att komma till en jättebra Justin Bieber-novell och jag tycker alla ni ska klicka er in på hennes blogg och lääääsa! :D

update: kapitel 5 kommer nog dröja yttligare, eftersom jag ska bort denna vecka och inte haft någon skrivlust alls förra veckan. Är verkligen ledsen, men mitt liv är en ända stor röra just nu. Kapitlet kanske kommer i helgen. :)

TIDIGARE:

”Hur mår mamma?” hade jag frågat med gråten i halsen.

Läkaren, som jag inte ens visste namnet på, kollade mig i ögonen och svarade ”Hon ligger i koma och det ser dåligt ut för henne, chansen att hon kommer klara sig är väldigt liten.”

Och det gjorde hon inte heller, allt är mitt fel, om inte jag skulle tjatat på henne och stressat henne, så skulle hon ligga hemma i sängen bredvid pappa, då skulle hon fortfarande vara på denna jord, med mig. Det var 6 år sedan men ändå hade jag kvar alla skuldkänslor. Sedan den dagen hade jag aldrig mer tränat cheerleading, jag hade inte ens satt på mig min dräkt. Jag ahde inte kommit på någon träning, inte ens kollat på en träning. Allting drog upp alla minnerna igen, jag klarade värkligen inte av det! Jag saknar min mamma.

”Nat, gråter du?” hörde jag undermedvetet någon säga till mig och jag vaknade upp från mina tankar, kände på mina kinder och dem var genomblöta.

”Bara en mardröm..” sa jag och la mig ner och försökte somna om, något som var så gott som omöjligt.

Beccas perspektiv:

Jag vaknade med världens himla huvudverk, shit det blev nog lite mycket igår. Jag satte min hand på pannan av ren reflex och satte mig upp i sängen. Jag kollade på tjejerna som fortarande sov och kom och tänka på natten, jag hade vaknat av att någon snyftade och sen märkte jag att det var Nat, så jag frågade varför hon grät och hon svarade bara att det var en mardröm. Eftersom jag var så himla trött så tänkte jag inte mer på det, utan somnade snabbt om. När varken Nat eller Abi vaknade så smög jag ner i köket för att hämta två glas vatten. Nere i köket mötte jag min storasyster, Emily, som började asgarva när hon förstod vad jag skulle göra. Jag och min syster är bästa vänner, ibland känns det som att vi delar hjärna, men som syskon så bråkar vi ibland också. Jag gick upp för trappan och såg till min glädje att dem fortfarande låg och sov.

”AAHHHH VAD GÖR DUU?!?!?” Både Abi och Nat reagerad ungefär likadant, dem hoppade snabbt upp i sängen och upptäckte deras baksmälla och tog upp handen på huvet och gjorde något klagande ljud samtidigt som dem gav mig mördande blickar, medans jag satt där och asgarvade.

”Hämnd kommer när du minst anar det.” muttrade Abi ut, tillräckligt högt för att jag skulle kunna höra, och det fick mig bara att börja garva ännu mera. Tillslut låg jag där på golvet och klappade mina händer och försökte få luft.

”Varför imiterar du en efterbliven säl?” frågade Nat och flinade mot mig. Tillslut lyckades jag hämta mig och då bestämde vi oss för att gå ner och äta frukost. Jag öppnade kylen och suckade irriterat när jag insåg att det inte fanns något att äta samtidigt som min mage kurrade ljudligt.

”Lust att dra till donken?” frågade jag och klappade på min mage som gest för att jag var hungrig. Tjejerna skrattade och nickade. Vi gick ut till bilen och insåg sen att vi var bakfulla och inte borde köra, så istället drog vi till bussen och såg att den skulle komma efter tjugo minuter och att vi precis missat den. Abi och jag suckade och Nat himlade med ögonen åt oss.

”Gud vad lata ni är! Kom så går vi.” sa hon glatt och började skutta iväg. Jag och Abi tittade på varandra och skakade på axlarna och sprang ifatt henne. När vi väl kommit dit var det hyfsat tomt, vilket var skönt för alla vi hade redan ont i huvet så det räckte.

”5 cheese och en stor chokladmilkshake med pommes och lökringar, tack.” sa Nat och log mot tjejen i kassan. ”Vad?” frågade hon förvånat när vi bara stod och stirrade på henne.

”ska du seriöst äta det själv till frukost?” frågade Abi och Nat nickade stolt. ”Herregud kvinna, du är ju sjuk…” fortsatte hon innan vi beställde en normal frukost.

När vi var klara såg jag hur displayen på min mobil började lysa och jag log innan jag klickade på ’Answer’. ”Hej Ryan!”

”Tja babe! Whats up?” frågade han. ”Sitter och förundras över hur mycket mat en tjej kan trycka i sig innan hon sprängs” svarade jag och vi började skratta högt åt mitt svar.

”Vill jag ens veta…?” frågade han skeptiskt och jag började skratta mer. ”Chaz kommer snart, kommer ni också eller?” frågade han och jag satte handen för mikrofonen och frågade Abi och Nat. De kollade på varandra och nickade. Jag tog bort handen från telefonen och satte den mot örat igen. ”Gärna, vi kommer på en gång.” svarade jag och log, även om han inte kunde se det.

”Härligt, älskar dig.” sa han och sen tryckte jag av samtalet.

Nu orkade inte ens Nat gå, så vi ställde oss vid busshållsplatsen och väntade istället. När bussen kom så satte vi oss längst bak. Alltid när jag åkte buss så satte jag mig längst bak, vet faktiskt inte varför, men det kändes bra, typ. Bussen gick snabbt och vi hade kul, och när vi kom till vår station så gick vi av och gick den korta biten som var kvar till Ryans hus. När vi kom fram till hans hus så öppnade jag dörren och klev in, från den dagen Ryan och jag blivit tillsammans hade jag bara gått in utan att knacka på, det var ju som mitt hem, och ingen klagade på det direkt. ”Ryan?” ropade jag och började snöra av mig mina converse. Vi hörde duns i trappan och Ryan kom fram till mig och kysste mig passionerat. Jag avslutade kyssen efter en stund när jag kom på att Abi och Nat var här också. Ryan gick fram och kramade dem och sedan gick vi in till köket för han var hungrig. Förvånade.


Nathalies perspektiv:

”När skulle Chaz komma?” frågade jag och kollade på Ryan som satt och åt. Tanken av mat gjorde mig illamående, att äta så mycket till frukost rekommenderar jag inte direkt. Jag skrattade lite åt mig själv och Ryan kollade konstigt på mig.

”Jag vet inte, han kommer väl snart.” svarade han och återgick till sin mat. Jag nickade och vände min uppmärksamhet till Abi och Becca som att och pratade med varandra om något jag inte hängde med i.

När Ryan ätit upp gick vi ut till vardagsrummet och satte på Tv:n, det var Ellen Show på och jag har alltid gillat det. Min dröm när jag var yngre var att vara med i hennes show, jag hade alltid velat träffa henne! ”Jag tror jag är kär i Ellen.” sa jag plötsligt och alla stirrade på mig. ”Ja men asså, hon verkar så himla snäll och down To Earth, om ni fattar. Och hon är så himla generös! Jag har velat vara med i hennes program ända sen oly…” jag reste mig upp, lite för hastigt, så jag tog handen för pannan och kände hur jag vinglade till.

”Är du okej?” jag kände två händer på mina armar.

”Eh, vart är toaletten?” frågade jag istället och jag fick en beskrivning och gick snabbt iväg. När jag hittat till toaletten så satte jag mig på golvet och begravde ansiktet i händerna. Jag kunde inte fatta att jag nästan berättat om olyckan. Jag reste mig upp och kollade mig i spegeln samtidigt som jag drog mina fingrar genom mitt hår och suckade. Jag satte på kranen och sköljde mitt ansikte i det kalla vattnet och tog närmsta handduk och duttade bort vattnet. När jag börjat höra andra röster nerifrån gick jag mot dörren och tvekade, men låste upp och gick ner till de andra. Jag gick och kollade ner i golvet för att inte ta något steg fel och när jag kommit ner för trappan kollade jag tillslut upp och jag kände hur hela min kropp frös till is och fyra blickar fastnade på mig. Min blick drogs mellan alla och ja, det var en person för mycket.

”Vad fan gör Justin Bieber här?!” hörde jag mig själv säga.

Jag tömde det sista som var klar i mitt glas och började gå mot köket igen. Becca hade gått iväg med Ryan och dansat, eller ja, dem stod mer och hånglade hela tiden. När jag börjat skruva upp korken på en flaska med absolut vodka så såg jag hur någon kom och ställde sig bredvid mig så jag kollade upp.

”Vill du dansa?” frågade en kille och log brett mot mig, han hade smaragd gröna ögon och ljusbrunt rufsigt hår. Han hade på sig ett par jeans och en rutig skjorta där han hade vikit upp armarna. Jag nickade mot honom och han tog tag om min midja och vi gick ut dit alla dansade. Han lade sina händer om min midja och jag lade mina armar runt hans nacke. Vi stod där och dansade ett tag och jag kollade in i hans gröna vackra ögon. ”Vad heter du?” frågade han och jag kände hur det luktade alkohol från hans mun.

”Nathalie.” svarade jag. ”Vad heter du?” frågade jag tillbaka.

”Fint namn! Cevin.” sa han och log, jag log tillbaka.

”Tack, du med.”

Efter ett tag så kände jag hur det blev mer och mer folk, plötsligt fick jag en knuff bakifrån och snubblade lite framåt så min kropp pressades mot Cevins. Hans ansikte närmade sig mig men jag backade undan, jag kollade ner i marken och mumlade fram ett förlåt. Jag mötte hans blick och log lite grann. Vi fortsatte dansa och sen kom Abi och drog med mig ut.

”Woaahh, vad är det Abi?” frågade jag henne när vi stannat. Hon kollade upp på mig och jag såg först då att hon grät. Jag tog ett steg mot henne och kramade henne.

”Nolan..” började hon och begravde sitt ansikte i min axel. Jag klappade hennes hår och försökte trösta henne, fast jag inte visste vad han gjort. Vi hade pratat lite om honom när vi hade lunch tillsammans, och hon hade sagt att dem var på G och att hon gillade honom väldigt mycket, men eftersom jag precis lärt känna henne så visste jag inte något mer. Jag släppte Abi och började gå in igen, hon tog tag i min arm och drog tillbaka mig. ”Nejnejnej, han är bara full det gör inget!” sa hon och pressade fram ett leende, ett leende som jag inte trodde på för fem öre. Jag höjde ett ögonbryn och suckade lätt. ”Hmm, okejdå. Men kom, nu dansar vi!” sa jag och drog med mig henne in och greppade tag i Becca, eftersom hon stod vid dörren och kollade på oss. Hon skrattade och vi började dansa. Jag blev törstig och de andra ville också ha, så jag stack till köket för att hämta tre muggar för att sedan försöka balansera det i händerna. Jag vinglade ut till Abi och Becca igen utan att spilla speciellt mycket, och vi fortsatte dansa.

”Åh, jag är jättetrött!” sa plötsligt Abi och jag nickade instämmande. ”Jag med!” Vi bestämde oss för att gå hem till Becca och sova där.

”HAL..” började Becca skrika när vi kom innanför dörren, jag satte snabbt min hand för hennes mun och hon kollade frågande på mig.

”Becca, klockan är över 3 på natten, jag tror att dem sover.” sa jag och hon fnissade till. ”Juste.”

Eftersom alla vi tre var trötta så fixade vi sovplatser till oss och gick sedan och lade oss direkt.


Det var skola idag, helgen hade gått väldigt snabbt. Jag gick sprang genom korridoren i skolan och alla elever var i klassrummen, jag var 30 minuter försenad, minst! Allt kändes mycket längre än var det egentligen var men tillslut kom jag fram till mitt skåp och tog snabbt ut mina böcker och smällde igen skåpet innan jag vände och sprang tillbaka dit jag kom ifrån, jag hade matte idag. Matterummet ligger på andra sidan skolbyggnaden. ”Perfekt” muttrade jag för mig själv samtidigt som jag sprang, och sprang, och sprang. Jag kände hur min mobil vibrerade så jag lirkade upp den ur fickan och öppnade smset ”Vart är du? Du är seeen, och Mr. Wood är inte glad!”, jag svarade inte utan lade bara ner mobilen igen. Tillslut kände jag hur mina ben inte orkade längre så jag satte mig ner på golvet och blundade hårt. När jag kände att jag började få tillbaka andan så öppnade jag ögonen, och såg till min förvåning att jag var precis utanför matterummet. Jag gick fram till dörren och hörde hur det lät väldigt mycket därinifrån, vilket inte förvånar mig eftersom Mr. Wood får psyk bryt på allt som rör sig. Jag öppnade dörren och den slängdes upp. Jag möttes av någonting som likade billampor som kom snabbt mot mig och plötsligt hördes någon slags tuta och sen blev allt svart.

Jag satte mig hastigt upp i sängen. En till mardröm, fan. Det är alltid samma, men hur skulle det kunna vara någon annan? Jag hade aldrig berättat det för någon, och hoppades på att ingen någonsin skulle märka något, vilket var ganska omöjligt. Min kompis ifrån en gammal skola, Rosie, hade märkt det en gång och hon tyckte jag skulle söka hjälp om det, både hon och jag visste att jag inte mådde bra av det men jag bara viftade bort det och sa att det snart ändå skulle sluta. Jag hade inte berättat för någon vad som hänt, den 12 oktober för 6 år sedan, jag berättade inte ens för Rosie. Jag tränade cheerleading och var lagkapten, jag älskade det och jag var väldigt duktig. En dag när mamma skulle skjutsa mig till träningen blev hon sen och jag trodde jag skulle komma försent, vilket coach var väldigt sträng med. Jag skyndade på henne och hon blev arg på mig för att jag stressade så mycket. Det hade börjat regna och det var svårt att se, mamma vände sig mot mig och log, jag log tillbaka och sa förlåt. Hon öppnade munnen och skulle precis börja säga något, när jag hörde massa biltutor och såg i ögonvrån hur allt blev ljust. Sen small det till. Allt blev suddigt och hela världen snurrade, jag höll i mammas hand och sa sedan ”Jag älskar dig mamma!”. Jag såg hur hennes ögon blev tårfyllda och hon öppnade munnen, men kunde inte få ut något att säga, men hennes ögon sa allt. Jag hörde sirener i bakrunden och kände hur mamma klämde åt min hand, jag klämde åt hennes med, sen blev allt svart. Jag vaknade upp och bländades av alla vita väggar, jag försökte öppna ögonen så jag såg, men det gick inte. Jag skruvade på sig och kände hur någon sprang fram till mig och tog tag i min hand. ”Nathalie?” hörde jag någon säga med gråt i rösten, det var min bror. Jag försökte säga något, men det gick inte. ”Nathalie, var inte rädd, jag är här!” han darrade på rösten. Jag log och öppnade ögonen så mycket jag kunde och makade sedan på mig så Dylan skulle få plats. Hans ögon var rödsprängda och han lade sig bredvid mig. Han log, men leendet nådde inte ögonen. Sedan somnade jag igen. När jag vaknade efter det så var det tomt i mitt rum, jag tryckte på ”Tillkalla personal”-knappen och det dröjde inte länge innan det stormade in 2 läkare. En av dem höll i en bricka med en massa papper på och han berättade att jag hade varit med i en bilolycka och legat medvetslös i 2 veckor.

”Hur mår mamma?” hade jag frågat med gråten i halsen.

Läkaren, som jag inte ens visste namnet på, kollade mig i ögonen och svarade ”Hon ligger i koma och det ser dåligt ut för henne, chansen att hon kommer klara sig är väldigt liten.”

Och det gjorde hon inte heller, allt är mitt fel, om inte jag skulle tjatat på henne och stressat henne, så skulle hon ligga hemma i sängen bredvid pappa, då skulle hon fortfarande vara på denna jord, med mig. Det var 6 år sedan men ändå hade jag kvar alla skuldkänslor. Sedan den dagen hade jag aldrig mer tränat cheerleading, jag hade inte ens satt på mig min dräkt. Jag ahde inte kommit på någon träning, inte ens kollat på en träning. Allting drog upp alla minnerna igen, jag klarade värkligen inte av det! Jag saknar min mamma.

”Nat, gråter du?” hörde jag undermedvetet någon säga till mig och jag vaknade upp från mina tankar, kände på mina kinder och dem var genomblöta.

”Bara en mardröm..” sa jag och la mig ner och försökte somna om, något som var så gott som omöjligt.

förlåt för fördröjning av kapitlet, men det gick så himla segt, och det var svårt att skriva! hoppas ni gillar det, och att det inte blev för konstigt ;) Justin's födelsedag imorn, kommer fira genom att lägga upp två kapitel om jag hinner ! WOOP!

KOMENTERAAA!