mybieberstory

TIDIGARE:

”Hur mår mamma?” hade jag frågat med gråten i halsen.

Läkaren, som jag inte ens visste namnet på, kollade mig i ögonen och svarade ”Hon ligger i koma och det ser dåligt ut för henne, chansen att hon kommer klara sig är väldigt liten.”

Och det gjorde hon inte heller, allt är mitt fel, om inte jag skulle tjatat på henne och stressat henne, så skulle hon ligga hemma i sängen bredvid pappa, då skulle hon fortfarande vara på denna jord, med mig. Det var 6 år sedan men ändå hade jag kvar alla skuldkänslor. Sedan den dagen hade jag aldrig mer tränat cheerleading, jag hade inte ens satt på mig min dräkt. Jag ahde inte kommit på någon träning, inte ens kollat på en träning. Allting drog upp alla minnerna igen, jag klarade värkligen inte av det! Jag saknar min mamma.

”Nat, gråter du?” hörde jag undermedvetet någon säga till mig och jag vaknade upp från mina tankar, kände på mina kinder och dem var genomblöta.

”Bara en mardröm..” sa jag och la mig ner och försökte somna om, något som var så gott som omöjligt.

Beccas perspektiv:

Jag vaknade med världens himla huvudverk, shit det blev nog lite mycket igår. Jag satte min hand på pannan av ren reflex och satte mig upp i sängen. Jag kollade på tjejerna som fortarande sov och kom och tänka på natten, jag hade vaknat av att någon snyftade och sen märkte jag att det var Nat, så jag frågade varför hon grät och hon svarade bara att det var en mardröm. Eftersom jag var så himla trött så tänkte jag inte mer på det, utan somnade snabbt om. När varken Nat eller Abi vaknade så smög jag ner i köket för att hämta två glas vatten. Nere i köket mötte jag min storasyster, Emily, som började asgarva när hon förstod vad jag skulle göra. Jag och min syster är bästa vänner, ibland känns det som att vi delar hjärna, men som syskon så bråkar vi ibland också. Jag gick upp för trappan och såg till min glädje att dem fortfarande låg och sov.

”AAHHHH VAD GÖR DUU?!?!?” Både Abi och Nat reagerad ungefär likadant, dem hoppade snabbt upp i sängen och upptäckte deras baksmälla och tog upp handen på huvet och gjorde något klagande ljud samtidigt som dem gav mig mördande blickar, medans jag satt där och asgarvade.

”Hämnd kommer när du minst anar det.” muttrade Abi ut, tillräckligt högt för att jag skulle kunna höra, och det fick mig bara att börja garva ännu mera. Tillslut låg jag där på golvet och klappade mina händer och försökte få luft.

”Varför imiterar du en efterbliven säl?” frågade Nat och flinade mot mig. Tillslut lyckades jag hämta mig och då bestämde vi oss för att gå ner och äta frukost. Jag öppnade kylen och suckade irriterat när jag insåg att det inte fanns något att äta samtidigt som min mage kurrade ljudligt.

”Lust att dra till donken?” frågade jag och klappade på min mage som gest för att jag var hungrig. Tjejerna skrattade och nickade. Vi gick ut till bilen och insåg sen att vi var bakfulla och inte borde köra, så istället drog vi till bussen och såg att den skulle komma efter tjugo minuter och att vi precis missat den. Abi och jag suckade och Nat himlade med ögonen åt oss.

”Gud vad lata ni är! Kom så går vi.” sa hon glatt och började skutta iväg. Jag och Abi tittade på varandra och skakade på axlarna och sprang ifatt henne. När vi väl kommit dit var det hyfsat tomt, vilket var skönt för alla vi hade redan ont i huvet så det räckte.

”5 cheese och en stor chokladmilkshake med pommes och lökringar, tack.” sa Nat och log mot tjejen i kassan. ”Vad?” frågade hon förvånat när vi bara stod och stirrade på henne.

”ska du seriöst äta det själv till frukost?” frågade Abi och Nat nickade stolt. ”Herregud kvinna, du är ju sjuk…” fortsatte hon innan vi beställde en normal frukost.

När vi var klara såg jag hur displayen på min mobil började lysa och jag log innan jag klickade på ’Answer’. ”Hej Ryan!”

”Tja babe! Whats up?” frågade han. ”Sitter och förundras över hur mycket mat en tjej kan trycka i sig innan hon sprängs” svarade jag och vi började skratta högt åt mitt svar.

”Vill jag ens veta…?” frågade han skeptiskt och jag började skratta mer. ”Chaz kommer snart, kommer ni också eller?” frågade han och jag satte handen för mikrofonen och frågade Abi och Nat. De kollade på varandra och nickade. Jag tog bort handen från telefonen och satte den mot örat igen. ”Gärna, vi kommer på en gång.” svarade jag och log, även om han inte kunde se det.

”Härligt, älskar dig.” sa han och sen tryckte jag av samtalet.

Nu orkade inte ens Nat gå, så vi ställde oss vid busshållsplatsen och väntade istället. När bussen kom så satte vi oss längst bak. Alltid när jag åkte buss så satte jag mig längst bak, vet faktiskt inte varför, men det kändes bra, typ. Bussen gick snabbt och vi hade kul, och när vi kom till vår station så gick vi av och gick den korta biten som var kvar till Ryans hus. När vi kom fram till hans hus så öppnade jag dörren och klev in, från den dagen Ryan och jag blivit tillsammans hade jag bara gått in utan att knacka på, det var ju som mitt hem, och ingen klagade på det direkt. ”Ryan?” ropade jag och började snöra av mig mina converse. Vi hörde duns i trappan och Ryan kom fram till mig och kysste mig passionerat. Jag avslutade kyssen efter en stund när jag kom på att Abi och Nat var här också. Ryan gick fram och kramade dem och sedan gick vi in till köket för han var hungrig. Förvånade.


Nathalies perspektiv:

”När skulle Chaz komma?” frågade jag och kollade på Ryan som satt och åt. Tanken av mat gjorde mig illamående, att äta så mycket till frukost rekommenderar jag inte direkt. Jag skrattade lite åt mig själv och Ryan kollade konstigt på mig.

”Jag vet inte, han kommer väl snart.” svarade han och återgick till sin mat. Jag nickade och vände min uppmärksamhet till Abi och Becca som att och pratade med varandra om något jag inte hängde med i.

När Ryan ätit upp gick vi ut till vardagsrummet och satte på Tv:n, det var Ellen Show på och jag har alltid gillat det. Min dröm när jag var yngre var att vara med i hennes show, jag hade alltid velat träffa henne! ”Jag tror jag är kär i Ellen.” sa jag plötsligt och alla stirrade på mig. ”Ja men asså, hon verkar så himla snäll och down To Earth, om ni fattar. Och hon är så himla generös! Jag har velat vara med i hennes program ända sen oly…” jag reste mig upp, lite för hastigt, så jag tog handen för pannan och kände hur jag vinglade till.

”Är du okej?” jag kände två händer på mina armar.

”Eh, vart är toaletten?” frågade jag istället och jag fick en beskrivning och gick snabbt iväg. När jag hittat till toaletten så satte jag mig på golvet och begravde ansiktet i händerna. Jag kunde inte fatta att jag nästan berättat om olyckan. Jag reste mig upp och kollade mig i spegeln samtidigt som jag drog mina fingrar genom mitt hår och suckade. Jag satte på kranen och sköljde mitt ansikte i det kalla vattnet och tog närmsta handduk och duttade bort vattnet. När jag börjat höra andra röster nerifrån gick jag mot dörren och tvekade, men låste upp och gick ner till de andra. Jag gick och kollade ner i golvet för att inte ta något steg fel och när jag kommit ner för trappan kollade jag tillslut upp och jag kände hur hela min kropp frös till is och fyra blickar fastnade på mig. Min blick drogs mellan alla och ja, det var en person för mycket.

”Vad fan gör Justin Bieber här?!” hörde jag mig själv säga.

---

Såå vad tyckte ni, testade att köra från ett annat perpektiv också, snälla komentera vad ni tycker, aj nöw ju can! Nej men seriöst, känner mig fett dissad </3
hur tror ni hon kommer reagera då över att Justin Bieber är i Ryans hus?

detta kapitel skulle egentligen upp i tordags, men då var jag upptagen och har inte hunnit skriva förens nu :/