mybieberstory -

All I Need Is You - Kapitel 6

TIDIGARE:

”Vänta, jag är Justin Biebers nya mystiska flickvän?!” utbrast jag och hon kollade upp mot mig.

”Nat, ni satt på en brygga och kollade in i varandras ögon. Det klart alla misstänker något.” sa hon och jag bara skakade nervöst på huvudet, reste mig upp och började gå med bestämda steg mot cafeterian men stoppades av Chaz.

”Woah Nat, vad hände igår egentligen?” frågade han och skrattade, tårarna brände i mina ögon och jag gav honom en mördande blick och sprang ut från skolan och hem.

Jag kom inte långt utanför skolan tills jag såg Justin, jag var tvungen att prata med honom.

”Justin?” sa jag osäkert och han vände sig om och log lite. ”Kan du prata?” frågade jag.

”Javisst, jag har min bil i närheten. Vi kanske kan åka till ett café?” sa han och jag släppte fram ett leende och nickade. Han började gå mot sin bil och jag sprang ifatt honom. Ingen av oss sa något när vi satt i bilen och jag började nervöst trumma med min hand på mitt ben.

”Vad fint du sjunger” sa Justin plötsligt och flinade mot mig. Jag kolla oförstående på honom och öppnade munnen för att fråga men samma sekund jag skulle börja prata så förstod jag att jag hade suttit och sjungit. Jag gjorde en häpen, med ljudefekt, min för att sedan dra in för mycket luft och nästan kväva mig själv i mina hostningar.
Han skrattade lite åt min dumhet och jag kollade generat ut genom fönsterrutan när jag slutat hosta. ”Vill du dö nu också?!” jag mötte inte hans blick utan fortsatte ha mitt röda ansikte vänt ut mot fönstret men såg hans flin framför mig.

Det var inte så långt till caféet, tog ungefär tio minuter med hans bil. Han svängde in till en liten gränd där det stod en liten stuga, påminde mig lite om Hans och Greta. Jag kollade skeptiskt på huset och öppnade munnen för att börja prata, men Justin skakade på huvudet och skrattade. ”Lugt, det här är inte huset som Hans och Greta hittade, jag lovar.” sa han som om han kunde läsa mina tankar. ”Okejdå, jag får väl lita på det.” sa jag och han bet sig löst i läppen för att inte skratta. Han öppnade dörren och gjorde en gest som visade att jag skulle gå in. Fortfarande lite osäkert tvekade jag men gick sedan lydigt in med Justin tätt i mina hälar.

Innan jag visste ordet av det så hörde jag någon skrika och klumpigt springa fram och knuffa undan mig för att komma fram till Justin. Hon knuffade in mig i en servitris som precis gick förbi och jag fick med henne, plus en bricka med glas på fallet. En stund blev hela caféet tyst men bara efter någon sekund rusade folk fram till mig och servitrisen och frågade hur det gick.

”Hur gick det Nathalie?” hörde jag Justin säga, nästan med rädsla i rösten. Jag ryckte på axlarna och mumlade fram ett ”inget att oroa sig för”. Egentligen gjorde min hand och min höft sjukt ont, och jag fick kämpa för att hålla inne tårarna som brände i mina ögon. Det var dock inget jag tänkt berätta för Justin. Justin sträckte ut sin hand och jag mötte den på mitten och han drog upp mig.

”Du blöder ju!” utropade han och jag kollade häpet på mina händer och gömde dem snabbt i min tröja. Jag hade aldrig gillat blod, så jag kände hur jag genast började må illa. ”Det är ingen fara.” mumlade jag fram igen och vände mig mot servitrisen som plötsligt var spårlöst försvunnen.

”Kom, vi åket till sjukhuset med det där.” sa han bestämt och tog tag i min arm, där jag inte blödde. Jag skakade på huvudet och kände hur jag började bli irriterad över hans orolighet, fast jag visste att han bara menade väl. Jag muttrade något ohörbart och följde lydigt efter honom in i bilen.

Den här resan var ännu tystare, och ännu pinsammare. Om det inte vore för bilens ljud skulle man lätt kunna höra en knappnål falla, men jag ville inte vara den som bröt tystnaden. Efter ett tag suckade Justin. ”Jag är ledsen, att hon knuffade dig menar jag. Jag borde förstått..” började han men jag avbröt honom snabbt.

”Justin det är inte ditt fel, du kunde omöjligt veta.” sa jag och kollade in i hans hasselbruna underbara ögon. Han öppnade munnen men jag spände blicken i honom och han stängde munnen igen och vände blicken tillbaka mot vägen.

En ganska lång tjej i läkarrock kom in i rummet där jag satt, Justin hade varit tvungen att vänta utanför. ”Hej miss Collins, jag heter Dr. Green och jag ska undersöka din hand.” Hon hade brunt vågigt hår och bruna ögon, hon var väldigt söt och bländade mig sedan med ett vitt leende. Jag log och nickade, hon tog min hand och vred försiktigt handen och gick sedan någon meter ut ur rummet för att ropa till sig en annan läkare. Dem utbytte några ord och sedan kom Dr. Green in igen med samma bländande leende. ”Jag behöver röntga din hand, men först måste vi få bort allt glas splitter och göra rent såren, så de inte bli infekterade.” Jag nickade och lät henne hålla på och fixa med min hand samtidigt som jag kollade, vilket jag snabbt kom på att det inte var en bra idé. Jag kollade runt omkring mig i rummet och insåg att allt är nästan äckligt vitt, jag skulle aldrig stå ut att tillbringa dagar och nätter här. Jag måste gjort någon konstig min, för Dr. Green skrattade. ”Visst är det färgglatt och härligt på det här stället.” sa hon ironiskt och himlade med ögonen. Jag log tillbaka mot henne men svarade inte.

När jag äntligen fått komma ut ur sjukhuset hade jag en bandagerad hand och ett besked att jag inte skulle överanstränga varken handen eller höften på några veckor, vilket innebar att jag inprencip inte fick röra mig. Till min förvåning var Justin kvar, på samma plats som när vi skiljdes åt. ”Ville bara se så att allt gick bra.” sa han till sitt försvar innan jag ens hunnit öppna munnen.

”Återigen, det är inte ditt fel, jag skyller inte det här på dig.” sa jag och kollade menande på honom. ”Du behöver inte oroa dig för mig, Justin.”

Han muttrade något som jag inte hörde och reste sig upp ur sin stol. ”Låt mig skjutsa dig hem.” sa han och jag insåg att det inte var någon anledning att protestera, han hade redan bestämt sig. Jag bara nickade och gick efter honom till sjukhusets garage och satte mig i hans bil och väntade på att han skulle börja köra. ”Jag kan inte vägen, du får hjälpa mig” sa han och skrattade och jag insåg att jag inte kunde vägen, men det kunde väl inte vara så svårt? ”Jag får väl försöka.” sa jag och lät ett leende leka på mina läppar.

Äntligen! Bilder kommer imorn, orkar inte fixa det nu.

KOMENTERA, då blir jag taggad. ♥

All I Need Is You - Kapitel 5

Tidigare:

Jag satte på kranen och sköljde mitt ansikte i det kalla vattnet och tog närmsta handduk och duttade bort vattnet. När jag börjat höra andra röster nerifrån gick jag mot dörren och tvekade, men låste upp och gick ner till de andra. Jag gick och kollade ner i golvet för att inte ta något steg fel och när jag kommit ner för trappan kollade jag tillslut upp och jag kände hur hela min kropp frös till is och fyra blickar fastnade på mig. Min blick drogs mellan alla och ja, det var en person för mycket.

”Vad fan gör Justin Bieber här?!” hörde jag mig själv säga.

”Nathalie?” hörde jag en röst bakom mig. Jag brydde mig inte om den utan satt bara kvar. Jag kände att någon satte sig vid min sida och jag kollade på personen. ”Vad gör du här?” sa jag, kanske lite för surt och suckade.

”Jag förstår om du är besviken men..” jag vände mig om och kollade in i hans ögon.

”Men vaddå, Justin? Jag har inte känt dem så länge så då har dem rätt att inte ens nämna något om att du är deras bästa vän? Det gör ingenting, jag ska ändå flytta snart igen eller?” snäste jag och han blev tyst och kollade ner i marken.

”Snälla var inte arg på dem, det var jag som sa åt dem att inte berätta något.” han kollade fortfarande ner i marken. ”För jag trodde du var falsk som...” det sista mumlade han fram så jag knappt hörde.

”Vänta, vad sa du?” avbröt jag honom och reste mig hastigt upp och brydde mig inte om att jag lät riktigt bitchig. Han öppnade munnen men jag skakade på huvudet.

”Never mind, spelar ingen roll” sa jag bara och vände på klacken och började gå.

”Nathalie, vänta!” Han tog tag i min arm men jag drog tillbaka den.

”Låt mig bara vara!” snäste jag och sprang därifrån.

NÄSTA MORGON:

Jag vaknade av ett högt irriterande pip från min väckarklocka och grymtade när jag öppnade ögonen. Jag reste mig sakta upp ur sängen och gick till mitt badrum för att mötas av ett troll i spegeln. Jag försökte borsta ut mitt hår genom att dra mina fingrar genom det men det gav inget större resultat, så jag klev in i duschen och körde på varmvatten så det brände mot min hud. När jag klivit ut så tog jag min handduk och virade om mig och gick tillbaka till mitt rum och valde ett svart linne och en blommig hög kjol utanpå. Sedan kletade jag på lite smink och gick sedan ner till köket för att äta frukost. När klockan slog kvart över åtta gick jag till hallen och snörade på mig mina älskade converse. Jag hade aldrig vart riktigt den där glamourtjejen med högklackat och som bara bryr sig om hur man ser ut. Jag föredrar mjukisbyxor, slarvig knut och converse. Jag pluggade i mina hörlurar och satte på musik för att försvinna in i musikens värld på väg till skolan. Jag valde att inte ta bussen för jag ville inte träffa Chaz eller Ryan. Jag är inte så arg på dem, mest besviken, men jag orkade inte prata med dem. När jag kommit till skolan så gick jag som vanligt till mitt skåp för att hämta mina böcker. Historia första lektionen, härligt. Jag trängde mig igenom alla människor som stod flockade i korridorerna och pratade och satte mig längst bak vid en tom bänk.

”Är det ledigt här?” jag vaknade ur mina drömmar och kollade upp och möttes av en tjej som stod och log. Jag nickade och log till svars och hon satte sig ner.

”Jag heter Emily föresten.”

”Nathalie, eller Nat.” svarade jag och skakade hennes hand och fnissade lite.

Lektionen började och den var som vanligt, urtråkig. Jag hade aldrig fattat anledningen till att man ska veta vad som hände för tusen år sedan.

”… och det här ska ni ha pluggat på till provet nästa vecka.” sa Mr. Bitter, som vi kallade honom, och spände blicken i Chaz som log oskyldigt till svar och kollade sen ner i sina papper medans klockan ringde och alla rusade ut för lunch. Jag var inte hungrig så jag stannade kvar en stund för att fråga Mr. Bitter några saker inför provet. När rushen var slut insåg jag att han också hade stuckit, jag suckade och reste mig upp och tog mina grejer. När jag kom ut till korridoren så var det proppat vilket förvånade mig mycket. Jag började gå mot mitt skåp och hörde massa mummel och fniss och kände hur allas blickar brände i min rygg så jag luktade lite diskret på min tröja för att se om det var så att jag luktade äckligt. Jag måste bara vara paranoid, tänkte jag och började låsa upp mitt skåp. Plötsligt knackade någon mig på axeln och jag vände mig irriterat om.

”Men vad vill du mig?” slängde jag ur mig och insåg vem det var som stod där framför mig. Alla ögon vändes mot oss, eller ja, dem som inte redan var fastklistrade på oss.

”Jag måste prata med dig.” sa han och kollade in i mina ögon.

”Är jag inte för falsk för att prata med då?” fräste jag med betoning på ”falsk” mot honom och han kollade ner i marken. Jag smällde igen mitt skåp och började gå därifrån.

”Nathalie, jag menade aldrig så!” ropade han efter mig och jag kände hur jag började få skuldkänslor. Varför fick jag det? Det var inte jag som hade sagt åt mina kompisar att deras nya kompis var för falsk så att dem inte kunde berätta om att dem kände Justin Bieber. Jag drog upp min mobil och klickade mig in på twitter för att skriva en ny tweet. ”Actions speak louder than words.” Jag lade ner min mobil igen och styrde mina steg till matsalen. Jag såg Emily sitta vid ett bord så jag slog mig ned med henne. Vi pratade om en massa saker och plötsligt blev hon tyst.

”Vad?” frågade jag förvånat.

”Ehm, känner du… Justin Bieber?” frågade hon blygt och jag himlade automatiskt med ögonen.

”Nej det gör jag inte.” svarade jag. ”Varför tror du det?” frågade jag sedan när jag insåg att hon inte var med i korridoren.

”Har du inte sätt tidningarna?” jag frös till is. Självklart fanns det pappz där som såg oss och tog bilder.

”Så nu är jag Justin Bieber’s nya mystiska flickvän eller…” sa jag skeptiskt och skrattade lite åt mig själv. Emily sa inget.

”Vänta, jag är Justin Biebers nya mystiska flickvän?!” utbrast jag och hon kollade upp mot mig.

”Woah Nat, vad hände igår egentligen?” frågade han och skrattade, tårarna brände i mina ögon och jag gav honom en mördande blick och sprang ut från skolan och hem.

Daymn, jag suger på att uppdatera, men nu äntligen fick ni kapitel 5 :) Hoppas ni gillar det. Nästa kapitel kommer nog inte ta lång tid, men jag visste inte hur jag skulle skriva och formulera mig i detta kapitel...

KOMENTERA, då blir jag mer taggad till att skriva ♥

All I Need Is You - Kapitel 4

TIDIGARE:

”Hur mår mamma?” hade jag frågat med gråten i halsen.

Läkaren, som jag inte ens visste namnet på, kollade mig i ögonen och svarade ”Hon ligger i koma och det ser dåligt ut för henne, chansen att hon kommer klara sig är väldigt liten.”

Och det gjorde hon inte heller, allt är mitt fel, om inte jag skulle tjatat på henne och stressat henne, så skulle hon ligga hemma i sängen bredvid pappa, då skulle hon fortfarande vara på denna jord, med mig. Det var 6 år sedan men ändå hade jag kvar alla skuldkänslor. Sedan den dagen hade jag aldrig mer tränat cheerleading, jag hade inte ens satt på mig min dräkt. Jag ahde inte kommit på någon träning, inte ens kollat på en träning. Allting drog upp alla minnerna igen, jag klarade värkligen inte av det! Jag saknar min mamma.

”Nat, gråter du?” hörde jag undermedvetet någon säga till mig och jag vaknade upp från mina tankar, kände på mina kinder och dem var genomblöta.

”Bara en mardröm..” sa jag och la mig ner och försökte somna om, något som var så gott som omöjligt.

Beccas perspektiv:

Jag vaknade med världens himla huvudverk, shit det blev nog lite mycket igår. Jag satte min hand på pannan av ren reflex och satte mig upp i sängen. Jag kollade på tjejerna som fortarande sov och kom och tänka på natten, jag hade vaknat av att någon snyftade och sen märkte jag att det var Nat, så jag frågade varför hon grät och hon svarade bara att det var en mardröm. Eftersom jag var så himla trött så tänkte jag inte mer på det, utan somnade snabbt om. När varken Nat eller Abi vaknade så smög jag ner i köket för att hämta två glas vatten. Nere i köket mötte jag min storasyster, Emily, som började asgarva när hon förstod vad jag skulle göra. Jag och min syster är bästa vänner, ibland känns det som att vi delar hjärna, men som syskon så bråkar vi ibland också. Jag gick upp för trappan och såg till min glädje att dem fortfarande låg och sov.

”AAHHHH VAD GÖR DUU?!?!?” Både Abi och Nat reagerad ungefär likadant, dem hoppade snabbt upp i sängen och upptäckte deras baksmälla och tog upp handen på huvet och gjorde något klagande ljud samtidigt som dem gav mig mördande blickar, medans jag satt där och asgarvade.

”Hämnd kommer när du minst anar det.” muttrade Abi ut, tillräckligt högt för att jag skulle kunna höra, och det fick mig bara att börja garva ännu mera. Tillslut låg jag där på golvet och klappade mina händer och försökte få luft.

”Varför imiterar du en efterbliven säl?” frågade Nat och flinade mot mig. Tillslut lyckades jag hämta mig och då bestämde vi oss för att gå ner och äta frukost. Jag öppnade kylen och suckade irriterat när jag insåg att det inte fanns något att äta samtidigt som min mage kurrade ljudligt.

”Lust att dra till donken?” frågade jag och klappade på min mage som gest för att jag var hungrig. Tjejerna skrattade och nickade. Vi gick ut till bilen och insåg sen att vi var bakfulla och inte borde köra, så istället drog vi till bussen och såg att den skulle komma efter tjugo minuter och att vi precis missat den. Abi och jag suckade och Nat himlade med ögonen åt oss.

”Gud vad lata ni är! Kom så går vi.” sa hon glatt och började skutta iväg. Jag och Abi tittade på varandra och skakade på axlarna och sprang ifatt henne. När vi väl kommit dit var det hyfsat tomt, vilket var skönt för alla vi hade redan ont i huvet så det räckte.

”5 cheese och en stor chokladmilkshake med pommes och lökringar, tack.” sa Nat och log mot tjejen i kassan. ”Vad?” frågade hon förvånat när vi bara stod och stirrade på henne.

”ska du seriöst äta det själv till frukost?” frågade Abi och Nat nickade stolt. ”Herregud kvinna, du är ju sjuk…” fortsatte hon innan vi beställde en normal frukost.

När vi var klara såg jag hur displayen på min mobil började lysa och jag log innan jag klickade på ’Answer’. ”Hej Ryan!”

”Tja babe! Whats up?” frågade han. ”Sitter och förundras över hur mycket mat en tjej kan trycka i sig innan hon sprängs” svarade jag och vi började skratta högt åt mitt svar.

”Vill jag ens veta…?” frågade han skeptiskt och jag började skratta mer. ”Chaz kommer snart, kommer ni också eller?” frågade han och jag satte handen för mikrofonen och frågade Abi och Nat. De kollade på varandra och nickade. Jag tog bort handen från telefonen och satte den mot örat igen. ”Gärna, vi kommer på en gång.” svarade jag och log, även om han inte kunde se det.

”Härligt, älskar dig.” sa han och sen tryckte jag av samtalet.

Nu orkade inte ens Nat gå, så vi ställde oss vid busshållsplatsen och väntade istället. När bussen kom så satte vi oss längst bak. Alltid när jag åkte buss så satte jag mig längst bak, vet faktiskt inte varför, men det kändes bra, typ. Bussen gick snabbt och vi hade kul, och när vi kom till vår station så gick vi av och gick den korta biten som var kvar till Ryans hus. När vi kom fram till hans hus så öppnade jag dörren och klev in, från den dagen Ryan och jag blivit tillsammans hade jag bara gått in utan att knacka på, det var ju som mitt hem, och ingen klagade på det direkt. ”Ryan?” ropade jag och började snöra av mig mina converse. Vi hörde duns i trappan och Ryan kom fram till mig och kysste mig passionerat. Jag avslutade kyssen efter en stund när jag kom på att Abi och Nat var här också. Ryan gick fram och kramade dem och sedan gick vi in till köket för han var hungrig. Förvånade.

Nathalies perspektiv:

”När skulle Chaz komma?” frågade jag och kollade på Ryan som satt och åt. Tanken av mat gjorde mig illamående, att äta så mycket till frukost rekommenderar jag inte direkt. Jag skrattade lite åt mig själv och Ryan kollade konstigt på mig.

”Jag vet inte, han kommer väl snart.” svarade han och återgick till sin mat. Jag nickade och vände min uppmärksamhet till Abi och Becca som att och pratade med varandra om något jag inte hängde med i.

När Ryan ätit upp gick vi ut till vardagsrummet och satte på Tv:n, det var Ellen Show på och jag har alltid gillat det. Min dröm när jag var yngre var att vara med i hennes show, jag hade alltid velat träffa henne! ”Jag tror jag är kär i Ellen.” sa jag plötsligt och alla stirrade på mig. ”Ja men asså, hon verkar så himla snäll och down To Earth, om ni fattar. Och hon är så himla generös! Jag har velat vara med i hennes program ända sen oly…” jag reste mig upp, lite för hastigt, så jag tog handen för pannan och kände hur jag vinglade till.

”Är du okej?” jag kände två händer på mina armar.

”Eh, vart är toaletten?” frågade jag istället och jag fick en beskrivning och gick snabbt iväg. När jag hittat till toaletten så satte jag mig på golvet och begravde ansiktet i händerna. Jag kunde inte fatta att jag nästan berättat om olyckan. Jag reste mig upp och kollade mig i spegeln samtidigt som jag drog mina fingrar genom mitt hår och suckade. Jag satte på kranen och sköljde mitt ansikte i det kalla vattnet och tog närmsta handduk och duttade bort vattnet. När jag börjat höra andra röster nerifrån gick jag mot dörren och tvekade, men låste upp och gick ner till de andra. Jag gick och kollade ner i golvet för att inte ta något steg fel och när jag kommit ner för trappan kollade jag tillslut upp och jag kände hur hela min kropp frös till is och fyra blickar fastnade på mig. Min blick drogs mellan alla och ja, det var en person för mycket.

”Vad fan gör Justin Bieber här?!” hörde jag mig själv säga.

Såå vad tyckte ni, testade att köra från ett annat perpektiv också, snälla komentera vad ni tycker, aj nöw ju can! Nej men seriöst, känner mig fett dissad </3
hur tror ni hon kommer reagera då över att Justin Bieber är i Ryans hus?

detta kapitel skulle egentligen upp i tordags, men då var jag upptagen och har inte hunnit skriva förens nu :/

All I Need Is You - Kapitel 3

Jag tömde det sista som var klar i mitt glas och började gå mot köket igen. Becca hade gått iväg med Ryan och dansat, eller ja, dem stod mer och hånglade hela tiden. När jag börjat skruva upp korken på en flaska med absolut vodka så såg jag hur någon kom och ställde sig bredvid mig så jag kollade upp.

”Vill du dansa?” frågade en kille och log brett mot mig, han hade smaragd gröna ögon och ljusbrunt rufsigt hår. Han hade på sig ett par jeans och en rutig skjorta där han hade vikit upp armarna. Jag nickade mot honom och han tog tag om min midja och vi gick ut dit alla dansade. Han lade sina händer om min midja och jag lade mina armar runt hans nacke. Vi stod där och dansade ett tag och jag kollade in i hans gröna vackra ögon. ”Vad heter du?” frågade han och jag kände hur det luktade alkohol från hans mun.

”Nathalie.” svarade jag. ”Vad heter du?” frågade jag tillbaka.

”Fint namn! Cevin.” sa han och log, jag log tillbaka.

”Tack, du med.”

Efter ett tag så kände jag hur det blev mer och mer folk, plötsligt fick jag en knuff bakifrån och snubblade lite framåt så min kropp pressades mot Cevins. Hans ansikte närmade sig mig men jag backade undan, jag kollade ner i marken och mumlade fram ett förlåt. Jag mötte hans blick och log lite grann. Vi fortsatte dansa och sen kom Abi och drog med mig ut.

”Woaahh, vad är det Abi?” frågade jag henne när vi stannat. Hon kollade upp på mig och jag såg först då att hon grät. Jag tog ett steg mot henne och kramade henne.

”Nolan..” började hon och begravde sitt ansikte i min axel. Jag klappade hennes hår och försökte trösta henne, fast jag inte visste vad han gjort. Vi hade pratat lite om honom när vi hade lunch tillsammans, och hon hade sagt att dem var på G och att hon gillade honom väldigt mycket, men eftersom jag precis lärt känna henne så visste jag inte något mer. Jag släppte Abi och började gå in igen, hon tog tag i min arm och drog tillbaka mig. ”Nejnejnej, han är bara full det gör inget!” sa hon och pressade fram ett leende, ett leende som jag inte trodde på för fem öre. Jag höjde ett ögonbryn och suckade lätt. ”Hmm, okejdå. Men kom, nu dansar vi!” sa jag och drog med mig henne in och greppade tag i Becca, eftersom hon stod vid dörren och kollade på oss. Hon skrattade och vi började dansa. Jag blev törstig och de andra ville också ha, så jag stack till köket för att hämta tre muggar för att sedan försöka balansera det i händerna. Jag vinglade ut till Abi och Becca igen utan att spilla speciellt mycket, och vi fortsatte dansa.

”Åh, jag är jättetrött!” sa plötsligt Abi och jag nickade instämmande. ”Jag med!” Vi bestämde oss för att gå hem till Becca och sova där.

”HAL..” började Becca skrika när vi kom innanför dörren, jag satte snabbt min hand för hennes mun och hon kollade frågande på mig.

”Becca, klockan är över 3 på natten, jag tror att dem sover.” sa jag och hon fnissade till. ”Juste.”

Eftersom alla vi tre var trötta så fixade vi sovplatser till oss och gick sedan och lade oss direkt.

Det var skola idag, helgen hade gått väldigt snabbt. Jag gick sprang genom korridoren i skolan och alla elever var i klassrummen, jag var 30 minuter försenad, minst! Allt kändes mycket längre än var det egentligen var men tillslut kom jag fram till mitt skåp och tog snabbt ut mina böcker och smällde igen skåpet innan jag vände och sprang tillbaka dit jag kom ifrån, jag hade matte idag. Matterummet ligger på andra sidan skolbyggnaden. ”Perfekt” muttrade jag för mig själv samtidigt som jag sprang, och sprang, och sprang. Jag kände hur min mobil vibrerade så jag lirkade upp den ur fickan och öppnade smset ”Vart är du? Du är seeen, och Mr. Wood är inte glad!”, jag svarade inte utan lade bara ner mobilen igen. Tillslut kände jag hur mina ben inte orkade längre så jag satte mig ner på golvet och blundade hårt. När jag kände att jag började få tillbaka andan så öppnade jag ögonen, och såg till min förvåning att jag var precis utanför matterummet. Jag gick fram till dörren och hörde hur det lät väldigt mycket därinifrån, vilket inte förvånar mig eftersom Mr. Wood får psyk bryt på allt som rör sig. Jag öppnade dörren och den slängdes upp. Jag möttes av någonting som likade billampor som kom snabbt mot mig och plötsligt hördes någon slags tuta och sen blev allt svart.

Jag satte mig hastigt upp i sängen. En till mardröm, fan. Det är alltid samma, men hur skulle det kunna vara någon annan? Jag hade aldrig berättat det för någon, och hoppades på att ingen någonsin skulle märka något, vilket var ganska omöjligt. Min kompis ifrån en gammal skola, Rosie, hade märkt det en gång och hon tyckte jag skulle söka hjälp om det, både hon och jag visste att jag inte mådde bra av det men jag bara viftade bort det och sa att det snart ändå skulle sluta. Jag hade inte berättat för någon vad som hänt, den 12 oktober för 6 år sedan, jag berättade inte ens för Rosie. Jag tränade cheerleading och var lagkapten, jag älskade det och jag var väldigt duktig. En dag när mamma skulle skjutsa mig till träningen blev hon sen och jag trodde jag skulle komma försent, vilket coach var väldigt sträng med. Jag skyndade på henne och hon blev arg på mig för att jag stressade så mycket. Det hade börjat regna och det var svårt att se, mamma vände sig mot mig och log, jag log tillbaka och sa förlåt. Hon öppnade munnen och skulle precis börja säga något, när jag hörde massa biltutor och såg i ögonvrån hur allt blev ljust. Sen small det till. Allt blev suddigt och hela världen snurrade, jag höll i mammas hand och sa sedan ”Jag älskar dig mamma!”. Jag såg hur hennes ögon blev tårfyllda och hon öppnade munnen, men kunde inte få ut något att säga, men hennes ögon sa allt. Jag hörde sirener i bakrunden och kände hur mamma klämde åt min hand, jag klämde åt hennes med, sen blev allt svart. Jag vaknade upp och bländades av alla vita väggar, jag försökte öppna ögonen så jag såg, men det gick inte. Jag skruvade på sig och kände hur någon sprang fram till mig och tog tag i min hand. ”Nathalie?” hörde jag någon säga med gråt i rösten, det var min bror. Jag försökte säga något, men det gick inte. ”Nathalie, var inte rädd, jag är här!” han darrade på rösten. Jag log och öppnade ögonen så mycket jag kunde och makade sedan på mig så Dylan skulle få plats. Hans ögon var rödsprängda och han lade sig bredvid mig. Han log, men leendet nådde inte ögonen. Sedan somnade jag igen. När jag vaknade efter det så var det tomt i mitt rum, jag tryckte på ”Tillkalla personal”-knappen och det dröjde inte länge innan det stormade in 2 läkare. En av dem höll i en bricka med en massa papper på och han berättade att jag hade varit med i en bilolycka och legat medvetslös i 2 veckor.

”Hur mår mamma?” hade jag frågat med gråten i halsen.

Läkaren, som jag inte ens visste namnet på, kollade mig i ögonen och svarade ”Hon ligger i koma och det ser dåligt ut för henne, chansen att hon kommer klara sig är väldigt liten.”

Och det gjorde hon inte heller, allt är mitt fel, om inte jag skulle tjatat på henne och stressat henne, så skulle hon ligga hemma i sängen bredvid pappa, då skulle hon fortfarande vara på denna jord, med mig. Det var 6 år sedan men ändå hade jag kvar alla skuldkänslor. Sedan den dagen hade jag aldrig mer tränat cheerleading, jag hade inte ens satt på mig min dräkt. Jag ahde inte kommit på någon träning, inte ens kollat på en träning. Allting drog upp alla minnerna igen, jag klarade värkligen inte av det! Jag saknar min mamma.

”Nat, gråter du?” hörde jag undermedvetet någon säga till mig och jag vaknade upp från mina tankar, kände på mina kinder och dem var genomblöta.

”Bara en mardröm..” sa jag och la mig ner och försökte somna om, något som var så gott som omöjligt.

förlåt för fördröjning av kapitlet, men det gick så himla segt, och det var svårt att skriva! hoppas ni gillar det, och att det inte blev för konstigt ;) Justin's födelsedag imorn, kommer fira genom att lägga upp två kapitel om jag hinner ! WOOP!

KOMENTERAAA!

All I Need Is You - Kapitel 2

TIDIGARE:

”Vaddå, så du typ lever inte livet?” helt plötsligt hörde jag Nolan bakom mig och hoppade till, han flinade mot mig och jag tänkte efter.

”Ehm, nä inte direkt..” svarade jag bara.

”Woah, nu tycker jag vi kör en sån där Djungelboken-sång när björnen träffat pojken, ni vet?!” sa Nolan och alla stirrade på honom och sedan bröt alla ut i ett gapskratt, utom Nolan som satt där helt förvirrad. Här, med dessa personer, kommer jag trivas!

Det var torsdag eftermiddag och jag satt på bussen hem med hörlurarna iproppade i öronen. Just nu lyssnade jag på Yeah med Usher, gammal men sjukt bra! Jag kom på mig själv med att sitta och sjunga med i låten, jag kollade runt mig och såg att det var några som satt och kollade konstigt på mig, jag kände hur jag blev röd i ansiktet och kollade snabbt framåt igen. När bussen stannade vid min hållplatts gick jag av och började gå hemåt. Det var ganska varmt eftersom det ändå var september fortfarande.

”Ayee, Franciscooo!?” hörde jag en röst ropa bakom mig, jag vände mig om och såg Chaz och Jazon springades bakom mig.

”Tja pojkaaar! Vad var det för namn föresten?” sa jag och skrattade.

”Äh, ja vet inte, men jag tyckte det passade!” svarade Jazon och jag skrattade ännu mer. Don kollade på varandra, sen mig, sen började dem också skratta. När vi väl slutat skratta så frågade dem om jag ville hänga med hem till Jazon och spela NBA 2K. Jag stod och kollade frågande på dem ett tag.

”Har du aldrig spelat NBA 2K?!” utbrast Chaz när han förstod min frågande blick. Jag skakade försiktigt på huvet och han himlade med ögonen.

”Shit kvinna, då får det här bli första gången då!” sa Jazon och tog tag i min hand och började gå. På vägen förklarade dem lite smått var det var och grundregler.

Jazon bodde bara något kvarter ifrån mig så det tog inte så lång tid att gå. När vi kom fram så gick vi in till köket för killarna var hungriga, jag log lite för mig själv och sen kom hans mamma in.

”Hej mamma, Nat följde med hem också, hon har precis flyttat hit.” sa Jazon och jag log mot henne.

”Välkommen Nat, hoppas du kommer trivas här!” sa hon och log varmt mot mig och jag besvarade hennes leende och sa tack.

När killarna hade ätit klart så gick vi upp på Janzons rum för att börja spela. Chaz och Jazon började för att jag skulle fatta lite grann i alla fall. När det var min tur så sprang jag runt som en yr höna på planen och fatta ingenting. Jazon och Chaz låg dubbelvikta av skratt och kunde knappt andas. Jag bara satt där helt förvirrad och fattade inte var jag gjorde.

”Jag har aldrig vart bra på sånt här..” sa jag tyst och de började bara skratta ännu mera. När dem väl slutat skratta, vilket tog en himla lång tid, så satte sig Chaz bredvid mig och hjälpte mig med hur jag skulle göra. Jag kan säga att det gick mycket bättre, men Jazon ledde fortfarande stort över mig. Helt plötsligt så råkade jag kasta iväg bollen och jag satte den, 3 poäng! Jag hoppade upp och gjorde glädjeskutt, Jazon kollade konstigt på mig och hade världens största flin på ansiktet, Chaz började gapskratta igen och sen låg vi alla där på golvet och skrattade. Jag kände hur det föll några tårar så jag torkade snabbt bort dem. Vi fortsatte spela och tillslut gick det bättre för mig. Dem lärde mig några tips men det gick inte så bra att göra dem. När klockan var 9 så sa jag att jag var tvungen att gå hem, jag hade ändå inte ätit något sen lunch. Vi kramades hejdå och jag började gå. Jag proppade i mina hörlurar i öronen och satte på Yellow av Coldplay. När jag kom innanför dörren så tog jag av min mina ytterkläder och gick in till köket. Jag kollade genom kylskåpet men hittade inget att äta. Jag gick ut i vardagsrummet där min storebror Dylan satt och kollade på något program. Jag gjorde något ninjahopp över soffryggen och satte mig bredvid honom. Han flinade åt mig och fortsatte sen kolla på tv.

”Har ni ätit än?” frågade jag och kom sen på att klockan var 9.

”Ja, men det blev inget kvar.” jag stirrade på honom.

”nehe, vad ska jag äta då?” frågade jag och han kollade på mig och flinade igen.

”not my problem” sa han. ”Idiot” muttrade jag och slog till honom på armen. Jag reste mig upp och gick ut till köket för att ta en koll i frysen också. Jag tog fram några köttbullar och började steka. När jag var klar och skulle börja äta kom pappa in till köket och satte sig mittemot mig och tog en köttbulle och kastade in i munnen.

”Vad är det med killar och mat?” frågade jag skeptsikt och himlade med ögonen. Han flinade mot mig och sen frågade han vart jag hade varit. Jag svarade att jag hade vart hos Jazon med honom och Chaz.

”Nat goes hard första veckan. ” hörde jag någon säga bakom mig och där stod Dylan med ett stort flin på läpparna.

”Ha-Ha, du är så rolig” sa jag och fejkskrattade så dåligt som jag kunde.

”Vilka är de då?” frågade pappa med minst lika retsam röst.

”Asså shit, det är ett par killKOMPISAR, får man inte ha sånna eller?” frågade jag och kunde inte låta bli att le lite.

Efter ungefär 20 minuter av dryghet gick jag upp på mitt rum och satte på datorn. Jag kollade runt lite på twitter, men inget speciellt hade hänt. Jag såg däremot att jag hade fått några nya följare. @Chazsom3rs , @itsRyanButler , @JazonParker , @BeccaXo och @iamJenna . Jag följde tillbaka alla innan jag stängde ner datorn för att gå in och duscha, jag tog en snabb men otroligt skön dusch och efter det fönade jag håret och skruvade det i två tofsar. Sen borstade jag tänderna och gick och la mig. Jag somnade nästan direkt när jag la huvet på kudden, var så himla trött!

NÄSTA DAG, PÅ LUNCHEN:

Ryan satt och höll om Becca som vanligt och Becca och jag satt och pratade medans Ryan satt och lyssnade.

”Så kommer du ikväll, Michelle ska ha fest gör hennes föräldrar ska bort under helgen.” frågade hon mig plötsligt.

”Visst, men kan inte du hänga med mig hem så fixar vi oss där?” frågade jag och hon lös upp.

”Självklart, jag måste bara hem till mig och hämta grejer, sen kan jag åka till dig.” sa hon och jag log och nickade.

När skolan tillslut var slut tog jag bussen hem och i väntan på Becca tog jag upp min dator och loggade in på twitter och knappade in ”Patry hard 2night. Right @Beccaxo ?! x” jag klickade på tweet och sen satte jag på spotify och satte på min favoritspellista. Jag började hoppa runt och sjunga med i musiken, om man nu kan kalla det att sjunga… Mitt i refrängen på Smile av Avril Lavinge, min favoritlåt, ringde ringklockan så jag gick ner och muttrade något för mig själv. När jag öppnade dörren stod Becca där, jag kramade henne och vi gick upp på mitt rum. Det var ganska stökigt och jag hade lyckats ha ner en och annan möbel när jag dansat, och jag hade även inte lyckats packa upp alla flyttkartonger, mitt rum såg ut lite som ett bombnedslag, bokstavligt talat. Jag såg i ögonvrån hur Becca fnissade till och jag kollade på henne.

”Jag vet inte riktigt hur jag lyckades med detta, men ja, jag hoppade runt och dansade innan du kom.” sa jag och kliade mig på huvet samtidigt som jag började rensa upp lite grejer. Becca hjälpte till och det gick faktiskt ganska snabbt. Hon hade med sig en jättefin korallfärgad klänning som slutade strax under rumpan, med öppen rygg. Jag tog en svart klänning som satt tight och slutade under rumpan, den hade en fin krage som satt typ som ett halsband. Jag vågade hennes hår så det såg ganska naturligt ut, men ändå fint och hon lockade mitt. Vi kletade på lite smink och när vi var klara började vi gå mot bussen, eftersom det var för långt för att gå. När vi kom dit var det några som stod utanför som rökte, Becca hälsade på några och sedan presenterade mig. Vi gick in och ganska snabbt hittade vi Michelle. Jag kramade om henne och hon besvarade kramen. Hon visade oss vart vi kunde ta dricka. Jag tog ett glas som redan var fyllt, jag tog en klunk och kände hur alkoholen brände i halsen.

Detta kapitel skulle igentligen upp igår, men jag hann aldrig innan alla kom.. Kapitel 3 kommer också upp idag om jag får 3 komentarer, comeon, jag vet att ni kan !

KOMENTERA för att göra mig glaaad.

All I Need Is You - Kapitel 1

Jag gick återigen igenom den nya koridoren i den nya skolan. Runt mig trängdes nya elever och nya lärare. Nya klassrum och nya röster, allt var nytt, men jag är van. I min familj brukar vi flytta ganska mycket, eftersom min pappa blir flyttad med jobbet väldigt mycket. Han säger alltid att det är sista gången, sen ett halvår senare måste vi flytta igen. Jag stannade utanför en dörr där det stod ”Mr. Dyce”. Jag knackade på och hörde en röst som sa åt mig att komma in. Jag öppnade dörren och gick fram till Mr. Dyce’s skrivbord. ”Och du är…?” frågade han efter att ha studerat mig några sekunder.
”Jag heter Nathalie Collins, jag är ny här ..” började jag och han nickade. ”Juste hej och välkommen Nathalie, hoppas du kommer trivas här i Stratford” sa han och gav mig ett schema, kod samt nummer till mitt skåp och några andra papper som jag inte orkade bry mig om att kolla vad det var. Jag tackade och gick iväg. Jag kollade på mitt schema och såg att jag skulle ha biologi första lektionen, jag visste inte riktigt vart jag skulle men jag testade att svänga höger dit mitt skåp ändå var, jag kom fram till mitt skåp och bredvid mig stod det ett gäng tjejer och killar som gav mig massa blickar. Jag hade vant mig för länge sedan, alla är nyfikna vem den där nya tjejen är. Jag himlade med ögonen för mig själv och stoppade in mina saker i mitt skåp, sedan stängde jag det och vände mig om. Jag petade på axeln på en brunhårig kille i gänget och han vände sig om och log mot mig.

”Hej, eh, vet du vart biologi-salen ligger någonstans?” frågade jag och kom på att det var en dum fråga, det är klart att han vet det. Jag suckade åt mig själv och han skrattade till. ”Jag ska också ha biologi, jag kan följa med dig dit.” sa han och jag nickade mot honom och log.

”Vad heter du föresten?” frågade han när vi börjat gå.

”Nathalie, men kalla mig Nat. Vad heter du då?” svarade jag och han nickade.

”Fint namn! Jag heter Chaz, men du kan kalla mig… Chaz.” sa han och jag skrattade. Vi fortsatte att prata tills vi kom till klassrummet, det var fullt och när vi kom in blev alla tysta. Chaz gick längst in i rummet och slog sin ner bredvid någon av hans kompisar. Jag vände mig mot läraren och öppnade munnen samtidigt som hon började prata.

”Du måste vara Nathalie” jag nickade. ”Jag heter Mrs. Campbell, vill du berätta något om dig själv innan vi börjar?” hon kollade in i mina ögon och det lät som en beordran så jag suckade och gick några steg mot katedern.

”Well, jag heter Nat och jag kommer från San Francisco och har flyttat runt väldigt mycket sen jag var liten. Aa, jag har precis flyttat från en liten stad utanför Vancouver där jag bott i ett år och nu hit då. Det var väl pretty much it.” Jag kollade på Mrs. Campbell igen och hon nickade och sa att jag kunde gå och sätta mig bredvid Rebecca, som att ungefär i mitten av rummet ensam i sin bänk. Jag gick dit och satte mig ned.

”Du kan kalla mig Becca.” sa hon och log. Jag besvarade leendet och sen började lektionen.

Vid lunchen gick jag med Becca och några av hennes kompisar som hette Abi, Jenna och Michelle. Vi kom in i matsalen och möttes av totalt kaos, vi gick för att ta mat och det var någon sörja som inte borde tillåtas att ens kallas mat. Jag tog lite av ”maten”, tog min bricka och följde efter Abi och Becca som gick mot ett stort bord. Vi satt och pratade lite och jag fick massa frågor om mig själv och så. Efter ungefär 5-10 minuter kom Chaz och hans kompisar och satte sig vid vårt bord.

”Tja babe!” en av killarna hade tryckt in sig bredvid Becca och kysste henne sedan mjukt på munnen. Vi tjejer gav ifrån oss ett gemensamt ”aww”-ande och Chaz busvisslade. Killen som kysst Becca kollade upp och Chaz log retsamt mot honom. Killarna presenterade sig för mig och dem hette Nolan, Mitch, Jazon och slutligen killen som satt vid Becca hette Ryan. Jag log mot dem och presenterade mig själv som Nat. Dem satte sig ner vi bordet och alla började genast prata. Eftersom Chaz suttit sig bredvid mig så började vi prata igen. Han var så himla snäll och omtänksam, fast vad vet jag, jag har bara känt honom mindre än en dag.

När skolan tillslut tog slut så bestämde vi oss för att åka hem till Ryans hus. Jenna och Micelle kunde inte eftersom dem var tvungna att träna hockey, men vi andra gick till bussen och den kom precis när vi kommit till busskuren. Jag satte mig bredvid Becca på bussen. ”Vad söta du och Ryan var på lunchen då.” sa jag och blinkade till henne. Hon skrattade. ”tack, vi har snart varit tillsammans i 4 månader!” hon såg väldigt glad ut. ”Åhh, vad mysigt!” sa jag och log mot henne. ”Hur går det för dig med killar då?” frågade hon och nu var det hennes tur att putta lite retsamt på mig. ”har inte lagt så mycket tid på det, jag brukar inte stadga mig så mycket där jag flyttar, för jag vet att vi snart kommer flytta igen.” jag ryckte på axlarna och hon höjde ett ögonbryn.

”Vaddå, så du typ lever inte livet?” helt plötsligt hörde jag Nolan bakom mig och hoppade till, han flinade mot mig och jag tänkte efter.

”Ehm, nä inte direkt..” svarade jag bara.

”Woah, nu tycker jag vi kör en sån där Djungelboken-sång när björnen träffat pojken, ni vet?!” sa Nolan och alla stirrade på honom och sedan bröt alla ut i ett gapskratt, utom Nolan som satt där helt förvirrad. Här, med dessa personer, kommer jag trivas!

Sååå, vad tycket ni nu då? sorry alla som gillade förra, men den blev konstig enligt mig själv, och jag tröttnade på att skriva... Hoppas ni gillar denna också! :)
KOMENTERA SÅ GÖR NI MIG GLAD !