mybieberstory

TIDIGARE:

”Vänta, jag är Justin Biebers nya mystiska flickvän?!” utbrast jag och hon kollade upp mot mig.

”Nat, ni satt på en brygga och kollade in i varandras ögon. Det klart alla misstänker något.” sa hon och jag bara skakade nervöst på huvudet, reste mig upp och började gå med bestämda steg mot cafeterian men stoppades av Chaz.

”Woah Nat, vad hände igår egentligen?” frågade han och skrattade, tårarna brände i mina ögon och jag gav honom en mördande blick och sprang ut från skolan och hem.

Jag kom inte långt utanför skolan tills jag såg Justin, jag var tvungen att prata med honom.

”Justin?” sa jag osäkert och han vände sig om och log lite. ”Kan du prata?” frågade jag.

”Javisst, jag har min bil i närheten. Vi kanske kan åka till ett café?” sa han och jag släppte fram ett leende och nickade. Han började gå mot sin bil och jag sprang ifatt honom. Ingen av oss sa något när vi satt i bilen och jag började nervöst trumma med min hand på mitt ben.

”Vad fint du sjunger” sa Justin plötsligt och flinade mot mig. Jag kolla oförstående på honom och öppnade munnen för att fråga men samma sekund jag skulle börja prata så förstod jag att jag hade suttit och sjungit. Jag gjorde en häpen, med ljudefekt, min för att sedan dra in för mycket luft och nästan kväva mig själv i mina hostningar.
Han skrattade lite åt min dumhet och jag kollade generat ut genom fönsterrutan när jag slutat hosta. ”Vill du dö nu också?!” jag mötte inte hans blick utan fortsatte ha mitt röda ansikte vänt ut mot fönstret men såg hans flin framför mig.

Det var inte så långt till caféet, tog ungefär tio minuter med hans bil. Han svängde in till en liten gränd där det stod en liten stuga, påminde mig lite om Hans och Greta. Jag kollade skeptiskt på huset och öppnade munnen för att börja prata, men Justin skakade på huvudet och skrattade. ”Lugt, det här är inte huset som Hans och Greta hittade, jag lovar.” sa han som om han kunde läsa mina tankar. ”Okejdå, jag får väl lita på det.” sa jag och han bet sig löst i läppen för att inte skratta. Han öppnade dörren och gjorde en gest som visade att jag skulle gå in. Fortfarande lite osäkert tvekade jag men gick sedan lydigt in med Justin tätt i mina hälar.

Innan jag visste ordet av det så hörde jag någon skrika och klumpigt springa fram och knuffa undan mig för att komma fram till Justin. Hon knuffade in mig i en servitris som precis gick förbi och jag fick med henne, plus en bricka med glas på fallet. En stund blev hela caféet tyst men bara efter någon sekund rusade folk fram till mig och servitrisen och frågade hur det gick.

”Hur gick det Nathalie?” hörde jag Justin säga, nästan med rädsla i rösten. Jag ryckte på axlarna och mumlade fram ett ”inget att oroa sig för”. Egentligen gjorde min hand och min höft sjukt ont, och jag fick kämpa för att hålla inne tårarna som brände i mina ögon. Det var dock inget jag tänkt berätta för Justin. Justin sträckte ut sin hand och jag mötte den på mitten och han drog upp mig.

”Du blöder ju!” utropade han och jag kollade häpet på mina händer och gömde dem snabbt i min tröja. Jag hade aldrig gillat blod, så jag kände hur jag genast började må illa. ”Det är ingen fara.” mumlade jag fram igen och vände mig mot servitrisen som plötsligt var spårlöst försvunnen.

”Kom, vi åket till sjukhuset med det där.” sa han bestämt och tog tag i min arm, där jag inte blödde. Jag skakade på huvudet och kände hur jag började bli irriterad över hans orolighet, fast jag visste att han bara menade väl. Jag muttrade något ohörbart och följde lydigt efter honom in i bilen.

Den här resan var ännu tystare, och ännu pinsammare. Om det inte vore för bilens ljud skulle man lätt kunna höra en knappnål falla, men jag ville inte vara den som bröt tystnaden. Efter ett tag suckade Justin. ”Jag är ledsen, att hon knuffade dig menar jag. Jag borde förstått..” började han men jag avbröt honom snabbt.

”Justin det är inte ditt fel, du kunde omöjligt veta.” sa jag och kollade in i hans hasselbruna underbara ögon. Han öppnade munnen men jag spände blicken i honom och han stängde munnen igen och vände blicken tillbaka mot vägen.

En ganska lång tjej i läkarrock kom in i rummet där jag satt, Justin hade varit tvungen att vänta utanför. ”Hej miss Collins, jag heter Dr. Green och jag ska undersöka din hand.” Hon hade brunt vågigt hår och bruna ögon, hon var väldigt söt och bländade mig sedan med ett vitt leende. Jag log och nickade, hon tog min hand och vred försiktigt handen och gick sedan någon meter ut ur rummet för att ropa till sig en annan läkare. Dem utbytte några ord och sedan kom Dr. Green in igen med samma bländande leende. ”Jag behöver röntga din hand, men först måste vi få bort allt glas splitter och göra rent såren, så de inte bli infekterade.” Jag nickade och lät henne hålla på och fixa med min hand samtidigt som jag kollade, vilket jag snabbt kom på att det inte var en bra idé. Jag kollade runt omkring mig i rummet och insåg att allt är nästan äckligt vitt, jag skulle aldrig stå ut att tillbringa dagar och nätter här. Jag måste gjort någon konstig min, för Dr. Green skrattade. ”Visst är det färgglatt och härligt på det här stället.” sa hon ironiskt och himlade med ögonen. Jag log tillbaka mot henne men svarade inte. 

När jag äntligen fått komma ut ur sjukhuset hade jag en bandagerad hand och ett besked att jag inte skulle överanstränga varken handen eller höften på några veckor, vilket innebar att jag inprencip inte fick röra mig. Till min förvåning var Justin kvar, på samma plats som när vi skiljdes åt. ”Ville bara se så att allt gick bra.” sa han till sitt försvar innan jag ens hunnit öppna munnen.

”Återigen, det är inte ditt fel, jag skyller inte det här på dig.” sa jag och kollade menande på honom. ”Du behöver inte oroa dig för mig, Justin.”

Han muttrade något som jag inte hörde och reste sig upp ur sin stol. ”Låt mig skjutsa dig hem.” sa han och jag insåg att det inte var någon anledning att protestera, han hade redan bestämt sig. Jag bara nickade och gick efter honom till sjukhusets garage och satte mig i hans bil och väntade på att han skulle börja köra. ”Jag kan inte vägen, du får hjälpa mig” sa han och skrattade och jag insåg att jag inte kunde vägen, men det kunde väl inte vara så svårt? ”Jag får väl försöka.” sa jag och lät ett leende leka på mina läppar.

Äntligen! Bilder kommer imorn, orkar inte fixa det nu. 

KOMENTERA, då blir jag taggad. ♥