mybieberstory

Jag tömde det sista som var klar i mitt glas och började gå mot köket igen. Becca hade gått iväg med Ryan och dansat, eller ja, dem stod mer och hånglade hela tiden. När jag börjat skruva upp korken på en flaska med absolut vodka så såg jag hur någon kom och ställde sig bredvid mig så jag kollade upp.

”Vill du dansa?” frågade en kille och log brett mot mig, han hade smaragd gröna ögon och ljusbrunt rufsigt hår. Han hade på sig ett par jeans och en rutig skjorta där han hade vikit upp armarna. Jag nickade mot honom och han tog tag om min midja och vi gick ut dit alla dansade. Han lade sina händer om min midja och jag lade mina armar runt hans nacke. Vi stod där och dansade ett tag och jag kollade in i hans gröna vackra ögon. ”Vad heter du?” frågade han och jag kände hur det luktade alkohol från hans mun.

”Nathalie.” svarade jag. ”Vad heter du?” frågade jag tillbaka.

”Fint namn! Cevin.” sa han och log, jag log tillbaka.

”Tack, du med.”

Efter ett tag så kände jag hur det blev mer och mer folk, plötsligt fick jag en knuff bakifrån och snubblade lite framåt så min kropp pressades mot Cevins. Hans ansikte närmade sig mig men jag backade undan, jag kollade ner i marken och mumlade fram ett förlåt. Jag mötte hans blick och log lite grann. Vi fortsatte dansa och sen kom Abi och drog med mig ut.

”Woaahh, vad är det Abi?” frågade jag henne när vi stannat. Hon kollade upp på mig och jag såg först då att hon grät. Jag tog ett steg mot henne och kramade henne.

”Nolan..” började hon och begravde sitt ansikte i min axel. Jag klappade hennes hår och försökte trösta henne, fast jag inte visste vad han gjort. Vi hade pratat lite om honom när vi hade lunch tillsammans, och hon hade sagt att dem var på G och att hon gillade honom väldigt mycket, men eftersom jag precis lärt känna henne så visste jag inte något mer. Jag släppte Abi och började gå in igen, hon tog tag i min arm och drog tillbaka mig. ”Nejnejnej, han är bara full det gör inget!” sa hon och pressade fram ett leende, ett leende som jag inte trodde på för fem öre. Jag höjde ett ögonbryn och suckade lätt. ”Hmm, okejdå. Men kom, nu dansar vi!” sa jag och drog med mig henne in och greppade tag i Becca, eftersom hon stod vid dörren och kollade på oss. Hon skrattade och vi började dansa. Jag blev törstig och de andra ville också ha, så jag stack till köket för att hämta tre muggar för att sedan försöka balansera det i händerna. Jag vinglade ut till Abi och Becca igen utan att spilla speciellt mycket, och vi fortsatte dansa.

”Åh, jag är jättetrött!” sa plötsligt Abi och jag nickade instämmande. ”Jag med!” Vi bestämde oss för att gå hem till Becca och sova där.

”HAL..” började Becca skrika när vi kom innanför dörren, jag satte snabbt min hand för hennes mun och hon kollade frågande på mig.

”Becca, klockan är över 3 på natten, jag tror att dem sover.” sa jag och hon fnissade till. ”Juste.”

Eftersom alla vi tre var trötta så fixade vi sovplatser till oss och gick sedan och lade oss direkt.


Det var skola idag, helgen hade gått väldigt snabbt. Jag gick sprang genom korridoren i skolan och alla elever var i klassrummen, jag var 30 minuter försenad, minst! Allt kändes mycket längre än var det egentligen var men tillslut kom jag fram till mitt skåp och tog snabbt ut mina böcker och smällde igen skåpet innan jag vände och sprang tillbaka dit jag kom ifrån, jag hade matte idag. Matterummet ligger på andra sidan skolbyggnaden. ”Perfekt” muttrade jag för mig själv samtidigt som jag sprang, och sprang, och sprang. Jag kände hur min mobil vibrerade så jag lirkade upp den ur fickan och öppnade smset ”Vart är du? Du är seeen, och Mr. Wood är inte glad!”, jag svarade inte utan lade bara ner mobilen igen. Tillslut kände jag hur mina ben inte orkade längre så jag satte mig ner på golvet och blundade hårt. När jag kände att jag började få tillbaka andan så öppnade jag ögonen, och såg till min förvåning att jag var precis utanför matterummet. Jag gick fram till dörren och hörde hur det lät väldigt mycket därinifrån, vilket inte förvånar mig eftersom Mr. Wood får psyk bryt på allt som rör sig. Jag öppnade dörren och den slängdes upp. Jag möttes av någonting som likade billampor som kom snabbt mot mig och plötsligt hördes någon slags tuta och sen blev allt svart.

Jag satte mig hastigt upp i sängen. En till mardröm, fan. Det är alltid samma, men hur skulle det kunna vara någon annan? Jag hade aldrig berättat det för någon, och hoppades på att ingen någonsin skulle märka något, vilket var ganska omöjligt. Min kompis ifrån en gammal skola, Rosie, hade märkt det en gång och hon tyckte jag skulle söka hjälp om det, både hon och jag visste att jag inte mådde bra av det men jag bara viftade bort det och sa att det snart ändå skulle sluta. Jag hade inte berättat för någon vad som hänt, den 12 oktober för 6 år sedan, jag berättade inte ens för Rosie. Jag tränade cheerleading och var lagkapten, jag älskade det och jag var väldigt duktig. En dag när mamma skulle skjutsa mig till träningen blev hon sen och jag trodde jag skulle komma försent, vilket coach var väldigt sträng med. Jag skyndade på henne och hon blev arg på mig för att jag stressade så mycket. Det hade börjat regna och det var svårt att se, mamma vände sig mot mig och log, jag log tillbaka och sa förlåt. Hon öppnade munnen och skulle precis börja säga något, när jag hörde massa biltutor och såg i ögonvrån hur allt blev ljust. Sen small det till. Allt blev suddigt och hela världen snurrade, jag höll i mammas hand och sa sedan ”Jag älskar dig mamma!”. Jag såg hur hennes ögon blev tårfyllda och hon öppnade munnen, men kunde inte få ut något att säga, men hennes ögon sa allt. Jag hörde sirener i bakrunden och kände hur mamma klämde åt min hand, jag klämde åt hennes med, sen blev allt svart. Jag vaknade upp och bländades av alla vita väggar, jag försökte öppna ögonen så jag såg, men det gick inte. Jag skruvade på sig och kände hur någon sprang fram till mig och tog tag i min hand. ”Nathalie?” hörde jag någon säga med gråt i rösten, det var min bror. Jag försökte säga något, men det gick inte. ”Nathalie, var inte rädd, jag är här!” han darrade på rösten. Jag log och öppnade ögonen så mycket jag kunde och makade sedan på mig så Dylan skulle få plats. Hans ögon var rödsprängda och han lade sig bredvid mig. Han log, men leendet nådde inte ögonen. Sedan somnade jag igen. När jag vaknade efter det så var det tomt i mitt rum, jag tryckte på ”Tillkalla personal”-knappen och det dröjde inte länge innan det stormade in 2 läkare. En av dem höll i en bricka med en massa papper på och han berättade att jag hade varit med i en bilolycka och legat medvetslös i 2 veckor.

”Hur mår mamma?” hade jag frågat med gråten i halsen.

Läkaren, som jag inte ens visste namnet på, kollade mig i ögonen och svarade ”Hon ligger i koma och det ser dåligt ut för henne, chansen att hon kommer klara sig är väldigt liten.”

Och det gjorde hon inte heller, allt är mitt fel, om inte jag skulle tjatat på henne och stressat henne, så skulle hon ligga hemma i sängen bredvid pappa, då skulle hon fortfarande vara på denna jord, med mig. Det var 6 år sedan men ändå hade jag kvar alla skuldkänslor. Sedan den dagen hade jag aldrig mer tränat cheerleading, jag hade inte ens satt på mig min dräkt. Jag ahde inte kommit på någon träning, inte ens kollat på en träning. Allting drog upp alla minnerna igen, jag klarade värkligen inte av det! Jag saknar min mamma.

”Nat, gråter du?” hörde jag undermedvetet någon säga till mig och jag vaknade upp från mina tankar, kände på mina kinder och dem var genomblöta.

”Bara en mardröm..” sa jag och la mig ner och försökte somna om, något som var så gott som omöjligt.

förlåt för fördröjning av kapitlet, men det gick så himla segt, och det var svårt att skriva! hoppas ni gillar det, och att det inte blev för konstigt ;) Justin's födelsedag imorn, kommer fira genom att lägga upp två kapitel om jag hinner ! WOOP!

KOMENTERAAA!